Mästertrumsla­garen i Man-Njie Kunda

– Du har rytmen inom dig, men inte metronomen, säger Jean-Marie Keita till en av sina franska elever och skakar lite uppgivet på huvudet. Sen demonstrerar han på sin djembetrumma hur det ska låta. Jag lyssnar fascinerat och förstår varför han kallas mästertrumslagaren i Man-Njie Kunda.

Jean-Marie Kelta föddes i Guinea 1 januari 1946. Han tillhör susufolket, som huvudsakligen är bosatt i kusttrakterna. Tillsammans med mandingo och fulani utgör susu tre fjärdedelar av landets befolkning. Den övriga fjärdedelen består av 15 andra folkgrupper.

Sitt musikaliska påbrå har Jean-Marie från modern vars släkt varit musiker i flera generationer. Själv började han spela trumma vid tolv års ålder och utvecklades till en av landets främsta djembespelare. Under åtta år spelade han med i Guineas olika nationalensembler. Turnerade i flera väst- och nordafrikanska länder och medverkade vid den gigantiska musikfestivalen FESTAC i Lagos, Nigeria, 1978.

De senaste åren har han pendlat mellan Guinea och Gambia. I Gambia undervisar han på dagarna afrikaner och besökande västerlänningar i de traditionella rytmerna och djembetrummans speciella spelteknik. Flera av de europeiska eleverna återkommer år efter år för att ta lektioner. På kvällarna gör han mycket uppskattade framträdanden på de större hotellens scener.

Baboucarr, äldste sonen i den gambiska familj jag bor hos, är den som först berättar för mig om Jean-Marie Keita. Med hans hjälp får jag kontakt med ett franskt par som tar trumlektioner. Efter diverse missförstånd får jag slutligen löfte om att få följa med dem för att träffa Jean-Marie och vara med när han undervisar dem.

Tidigt på förmiddagen tar vi en taxi från Bakau till utkanten av Serekunda, Gambias största stad. Efter en halvtimmes promenad på en smal grusväg, kantad av palmer och mangoträd, är vi framme i Man-Njle Kuna. En ung kvinna möter oss och meddelar att Jean-Marie nyss har vaknat. Vi sätter oss i skuggan och väntar. Kvinnan bjuder på te. När vi just avslutat vår andra kopp te dyker han upp. Klädd i jeans och skjorta hälsar han oss välkomna med ett sömndrucket leende. Han ursäktar sig med att det blev sent efter gårdagens spelning.

Vi går i väg till utkanten av byn. Trummorna plockas fram och vi slår oss ned i skuggan under ett stort akaciaträd. Första timmen ägnas åt repetitioner av tidigare övningar, sedan lärs nya rytmer in under tre timmar. De två eleverna har uppenbara svårigheter med att hitta den rätta rytmen. Jean-Marie skrattar, ruskar på huvudet och gömmer ansiktet i händerna. För ett ögonblick tror jag att han är på väg att ge upp, men han fortsätter vänligt och tålmodigt. Han delar upp rytmerna i mindre beståndsdelar, justerar kroppens hållning och visar exakt var på trumskinnet slagen ska träffa. Ibland ställer han sig bakom eleverna, fattar tag runt handlederna för att hjälpa dem in i rytmen. Sakta men säkert, slag för slag, nöts rytmen in.

Folk som passerar stannar och lyssnar. Några småflickor kommer med färskpressad juice i plastpåsar. En musiker och dansare från Sierra Leone, som tagit lektioner av Jean-Marie Kelta i nio år, slår sig ned bredvid mig. Han berättar att olika rytmer är direkt kopplade till dansrörelser och demonstrerar hur det hänger ihop. Ett stort sandmoln virvlas upp av fötterna när han dansar. Innan han går bjuder han in mig till kvällens föreställning på ett hotell i Fajara, där hans musik- och dansgrupp framträder.

Efter lektionspasset går vi hem till Jean-Marie Kelta för att äta. Hans rum är litet och mycket enkelt inrett: I ett hörn står några djembetrummor som han tillverkat, efter ena väggen hänger nytvättade skjortor, en tunn madrass är lagd direkt på golvet. Vid huvudkudden ligger en freestyle och några kassettband med bl a den sydafrikanske reggaesångaren Lucky Dube.

En stor skål med ris och kött bärs in och placeras mitt på golvet. Vi sätter oss runt den och börjar äta. Vanligtvis äter man med händerna – eller rättare sagt, med den högra handen – men för att underlätta för oss européer har det tagits fram skedar.

Efter måltiden sitter vi och samtalar om musik i ett par timmar. Djembetrumman är ett väldigt gammalt instrument, berättar Jean-Marie Kelta, men under lång tid var den helt bortglömd. Den återupptäcktes i början av 50-talet och har nu blivit mycket populär. I dag spelas den av flera folk över stora delar av Västafrika.

Det finns en mängd rytmer, bara i Guinea finns det över 50. När man behärskar minst 40 av dessa kan man spela upp för ett särskilt diplom utställt av regeringen. För Jean-Marie Keita tog det drygt ett år att lära sig de olika rytmerna.
– Men då måste man vara född i Guinea, konstaterar han. Någon från t ex Gambia klarar det aldrig på så kort tid.
När jag frågar hur lång tid han tror det skulle ta för en europé svarar han inte, utan skrattar bara hjärtligt.

Hans nästa elev för dagen, en amerikan, anländer och det är dags för oss att bryta upp. De franska paret stannar på gårdsplanen och talar med några vänner, själv vänder jag tillbaks mot Serekunda. Jean-Marie följer mig en bit på vägen innan han tar farväl och återvänder till sin djembetrumma.

Originalinlägget finner du HÄR!

Svarten

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...