Gästkrönika: Reflektioner över det gambiska skolsystemet

children in school in gambiaDet finns något som ofta upprörde mig när jag brukade besöka Gambia. Det var det urusla skolsystemet och den inbyggda orättvisa systemet skapade. Eller för att tala i klartext det gällde för de fattiga barnen. Det kan inte sägas nog tydligt att skolsystemet är så uppbyggt att de fattiga barnen bara i undantagsfall har möjlighet att skapa sig en utbildning där deras begåvning tas till vara.
I Gambia så har man inte ett gratis skolsystem. För att få gå i skolan krävs det att föräldrarna betalar skolavgifter och skoluniformer. Det finns en stark tendens att de dyra skolorna har en betydligt bättre undervisning som möter eleverna med en pedagogik anpassade till barnens behov.
I alla skolor talas det engelska, som är det officiella språket, medan barnen  kommer från olika stammar och talar sina stamspråk, till exempel Mandinka, Wollof, Jola, Fula eller Serahule för att nämna några av de elva stamspråk som talas i Gambia.
Bland övre medelklass och bland överklassen pratar föräldrarna ofta engelska med barnen hemma, så deras barn har en lättare övergång till engelskan som pratas i skolan. Själv har jag besökt skolor där det har stått skrivet på svarta tavlan ”speak english or be quiet”.
För de barn som kommer till skolan och bara är van att förstå och prata sitt stamspråk blir det många tysta terminer. Jag skulle lite tillspetsat vilja säga att den dagen de kan förhålla sig till engelskan så pass att de kan lära sig läsa och skriva så är deras skolplikt slut. Sex år är skolplikten vilken endast tre av fyra elever fullföljer.
Analfabetismen är hög i Gambia, knappt hälften av den vuxna befolkningen kan läsa och skriva.
Tänk er själva att sända era barn till skolan och veta att de där ska sitta tysta och lyssna tills det förstår och kan tala ett annat språk än sitt eget. Det tar år att förhålla sig till ett främmande språk, i synnerhet när språket inte lärs ut som ett nybörjarspråk utan man undervisar och utgår ifrån att varje elev behärskar det fast så inte är fallet.
För att lyckas i Gambia krävs två saker, pengar för att få gå i de bättre skolorna och ett ”fint” familjenamn så att man har de rätta kontakterna när man ska ut på arbetsmarknaden.
Det är inte intelligens eller talanger som avgör dina möjligheter till högre studier eller bättre jobb. Sarkastiskt brukar jag säga att det finns många okunniga och talanglösa som sitter på topptjänster i Gambia.
Jag har mött hembiträden och vakter som vaktar de rikas hus, som har haft en fantastisk lätthet att lära sig språk, matematik och att läsa utan tidigare utbildning. Jag har mött dessa människor talangfulla och streetsmarta, men utan möjlighet att få utveckla det till studier och karriär för ett bättre liv.
De är födda och uppväxta i familjer alltför fattiga och som saknar ”rangen” som kan hjälpa dem med kontakter för att nå den karriär de förtjänar. Många olämpliga får i det här systemet alltför höga positioner och tyvärr alltför många intelligenta personer får aldrig chans att tjäna sitt land med de resurser de äger.
När man sett detta system på nära håll känner jag naturligtvis stor tacksamhet att i Sverige bedöms vi i skolan utifrån vår intelligens och hur seriös vi är i vårt skolarbete. Är vi smarta nog kan vi studera vidare med hjälp av studielån och studiebidrag. Vi kan göra oss en karriär i det yrke vi väljer utifrån vår kunskap, erfarenheter och talanger. Det är något att vara tacksam över. Och jag tänker på de skolsystem som utesluter den möjligheten hur de slösar med de resurser som föds i landet.

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...