Krönika: Ibland är jag rädd för att synas

IMG_2326Det ökade högerextrema våldet har gjort mig försiktig. Senast nu i helgen skedde en eventuell nazistattack i Malmö, i ett område jag ofta besöker. När jag går med barnvagnen på kvällen med mina barn så håller jag mig nära bilvägar och kastar ständigt blickar över axeln för att titta efter fara. Ibland när jag sitter på bussen så känner jag hur någon tittar ogillande på mig och mina två mörkhyade barn. Jag sänker blicken och undviker ögonkontakt, för tänk om människan är en sån där våldsam extremist.

Det kanske är löjligt och jag kanske bara är paranoid. Internet svämmar över av främlingsfientliga sidor och diskussioner om hur man med våld ska jobba för ett etniskt homogent Sverige. Det obehagliga är att de här människorna finns på riktigt, mitt bland oss, och inte heller ser de nödvändigtvis ut på ett speciellt sätt så man kan identifiera dem.

Resten av Sverige kämpar emot, det känns tryggt att så många ger sig ut på gatorna och demonstrerar och visar att allmänheten inte accepterar hatbrott. Men när jag går själv på natten så är det bara jag och barnen där, då kvittar det hur många som skulle demonstrera för min skull nästa dag om något händer, för de finns inte där när olyckan inträffar. Själv har jag aldrig gått på någon sådan demonstration, jag har barn att ta hand om och jag är rädd för attacker liknande den i Kärrtorp.

Låter jag indirekt nazisterna vinna? Deras mål är ju antagligen att skrämma folk som jag och de har de lyckats bra med. Varför ska jag skämmas för att se folk i ögonen? Jag har ju inte gjort något fel egentligen. Om någon borde skämmas så är det väl ändå de som dömer mig och min familj som mindre värda utan att ens känna oss.

Jag tror det är dags att sluta vara rädd och att börja ta plats i samhället. Det är dags att se folk i ögonen, dunka näven i bröstet och säga ”jag har lika stor rätt att vara här som du och jag kommer alltid vara här”. Vi är fler än dem och det är dags att visa det, vi måste sprida ut oss som myror i en myrstack och visa att vi finns överallt och rör du min kompis så rör du mig. Visa civilkurage, stampa fötterna i golvet och ropa ”här är jag!”, så att alla förstår att här är du och det finns ingen som kan ta sig rätten att skrämma dig från att leva ditt liv.

Kanske kommer jag till och med börja våga gå på demonstrationer en dag.

 

eva hallencreutz

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...