CinemAfricas premiärfilm "Soleils": Samtal med Dani Kouyaté och Olivier Delahaye

Ikväll visas den nya filmen ”Soleils” offentligt för andra gången, under CinemAfricas filmfestival. Thegambia.nu fick möjlighet att prata med de båda regissörerna i samband med premiärvisningen. Här presenterar vi nu intervjuerna, där samtalet rör sig mellan tankar om en hel generations identitetskris och behovet av att söka sina historiska rötter.

Som vi tidigare har berättat var det inte bara Sverigepremiär utan också världspremiär för ”Soleils” i fredags, en film som blandar historiska och drömlika sekvenser med modern roadmovie-estetik. Berättelsen i filmen bygger på tanken att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning, kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-traktatet, eller Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”.

Manusförfattaren till ”Soleils”, Olivier Delahaye, var nära vän med den burkinske grioten och filmskådespelaren Sotigui Kouyaté. I de många samtalen mellan de bägge vännerna föddes idén om en film. När Olivier började skriva manuset till ”Soleils” var Sotigui redan tänkt i rollen som sig själv. Men innan arbetet med att spela in filmen hann påbörjas blev Sotigui allvarligt sjuk.

– Efter att Sotigui gått bort började jag prata med hans son Dani Kouyaté om filmidén, säger Olivier Delahaye, som tidigare har en stor produktion av kortare filmer och även reklamfilm bakom sig.

– Jag frågade Dani om han kunde tänka sig att göra filmen tillsammans med mig. Och så blev det. I filmen är nu Sotigui (Binda Ngazolo) en äldre griot som får i uppdrag att friska upp minnet hos den nya glömska generationen, gestaltad av flickan Dokamisa (Nina Melo). Det är såklart en hyllning till Sotigui Kouyaté, som berättade sina nedärvda historier för människor överallt i världen. Och en hyllning till alla de bortglömda ”solar”, eller personer, som lyst klart i den afrikanska verkligheten och är värda att komma ihåg, som till exempel också generalen Sangoulé Lamizana som porträtteras i filmen.

De tidiga samhällena i Afrika präglades av ett humanistiskt tänkande kring människans okränkbarhet, mänskliga rättigheter, gemenskap – ubuntu, ”jag är därför att du är”, värderingar som har förmedlas till världen genom de västafrikanska jägarna och grioterna, säger de båda regissörerna. Den så kallade Mande deklarationen – ett slags tidig deklaration om mänskliga rättigheter som fallit i glömska sedan 1200-talet då den skapades – är central i filmen. Stadgarna i deklarationen har återupptäckts och nedtecknats bara helt nyligen, efter att ha bevarats muntligen i grioternas sånger och berättelser i hundratals år, under lång tid kanske också utan att varken grioterna själva eller de som lyssnade egentligen har förstått vad det var som förmedlades. De som velat släcka Afrikas historiska fackla har inte riktigt lyckats, men nästan.

– Jag ska ta ett exempel, , säger Olivier Delahaye.

– För några år sedan publicerade den franske fotbollsspelaren Lilian Thuram en väldigt viktig bok, som heter ”Mina stjärnor”. Boken är ett galleri med porträtt av personer han beundrar, som har åstadkommit banbrytande saker. Personer som har afrikanska rötter. Han skrev boken för att han inte kunde hitta någon annan bok med svarta förebilder i. Tänk nu på hur alla de här stora stjärnorna och berömda personerna har fått spendera halva sin energi bara på att bli erkända, slåss mot rasism och fördomar innan de kunde ägna sig åt sina yrken. Det här gäller också för den artist som sjunger ett av ledmotiven i vår film, operasångerskan Barbara Hendricks. Hon har upplevt segregationen i USA. Titeln på vår film är en hyllning också till henne och alla andra stjärnor, eller klart lysande solar, som drabbas av rasistisk okunskap om Afrika och kontinentens historia.

Det tog fem år och kostade över 400 000 Euro att färdigställa filmen, som spelades in på flera platser, i Burkina Faso, i Sydafrika och i Frankrike, i samarbete med filmfolk i de olika länderna och tillsammans med den kände regissören och grioten Dani Kouyaté, som numera bor i Sverige.

”Soleils” präglas faktiskt ganska tydligt av den lite drömska och humoristiskt magiska berättarstil som vi har lärt oss känna igen från Dani Kouyatés tidigare långfilmer ”Keïta – Griotens arv” (1995), ”Sia – Pytonormens dröm” (2001) och ”Ouaga Saga” (2004). Han har också gjort ett stort antal kort- och dokumentärfilmer, varav den senaste ”Femmes, entierment femmes” som ännu inte har haft premiär, handlar om omskurna kvinnor och deras hopp om att kunna operera sig för att åter bli ”hela kvinnor” igen.

Men den här filmen är mycket mer personlig. Inte bara för att huvudpersonen är en hyllning till en saknad pappa och vän utan också för att den kollektiva afrikanska glömskan faktiskt drabbat även Dani Kouyaté själv.

– Ja, det är faktiskt så. Med min generation har det blivit så tydligt att de äldre inte längre har tillgång till sina barn och barnbarn på samma sätt som tidigare. Det har skapat ett avbrott i flödet från de äldre till de yngre, mellan de som bär traditionen och de som ska föra den vidare. Det har bidragit till glömskan. Och det här avbrottet började med oss, självständighetens barn. Jag kommer från en familj av praktiserande grioter, men min pappa har inte alls haft tillgång till mig på samma sätt som hans pappa hade tillgång till honom. Vi gick i skola, vi var inte nära våra föräldrar hela tiden. Det är en stor förändring.

Var det alltså så att du också hade drabbats av den här glömskan som filmen talar om?

– Ja absolut. Jag har hört de traditionella griotberättelserna i hela mitt liv. Jag har sjungit våra sånger från det jag var liten. Jag kände alltså till sångerna med reglerna från jägarna och de som proklamerades av kejsaren Sunjata Keita, men jag förstod ändå inte vad det var vi sjöng om. Det var först genom de böcker jag läste som vuxen, som jag återupptäckte innebörden – att det faktiskt fanns regler för mänsklig samvaro som instiftats till och med före Sunjatas rådsmöte vid Kurukan Fuga och att det som jägarna slagit fast var ett slags deklaration om mänskliga rättigheter. Jag insåg att vi hade övergivit och glömt bort jägarnas deklaration, och att det även bland de som är väldigt kunniga om Malinketraditionerna säkert är så många som 80% som aldrig ens har hört talas om texten.

– Filmens viktigaste budskap är alltså att vi måste återerövra och minnas vår historia, den som våra förfäder av olika anledningar inte lyckats ge vidare till den uppväxande generationen i Afrika. Och vi måste reflektera över nya sätt att utveckla och bevara den här kunskapen. Vi måste förstå att Afrika har en enormt rik historia och att världen har mycket att lära sig av Afrika.

Men generalen då, Sangoulé Lamizana, vad gör han egentligen i filmen? Varför är han så viktig?

Anekdoten som finns med i filmen, om uniformen, är sann. Det är en verklig händelse. Och generalen var en väldigt fin person, jag träffade honom när jag var liten och jag känner hans barn. Men berättelsen om honom är samtidigt en metafor. Det finns så många goda människor, men på något sätt verkar det bara vara de som är riktigt onda som vi kommer ihåg. Det finns ingen som berättar om goda presidenter som Sangoulé Lamizana, medan det har gjorts mängder av filmer och skrivits böcker om diktatorer som Mobuto. Vi behöver minnas också de goda, de som inte gör något väsen av sig, som inte är giriga, som gör det rätta. General Lamizana hade inte ens ett eget hus när han avgick, han hade inte roffat åt sig något för egen del. Såna personer förtjänar att vara en av de många afrikanska solar, de stjärnor som vi ska minnas, avslutar Dani Kouyaté.

Filmen visas ytterligare en gång vid filmfestivalen, på lördag kväll. Förhoppningsvis får den också snart svensk distribution.

Länkar till mer info:
Se intervju med Dani Kouyaté på SVT HÄR,
och en intervju i tidningen flm HÄR.
Se också en trailer för filmen HÄR.

• På franska, jägarnas deklaration Charte du Mandé
HÄR en text av professor Djibril Tamsir Niane, som handlar om hur de 44 artiklarna från Sunjata Keitas rådsmöte återupptäcktes vid en konferens 1998 där en stor samling grioter turades om att rekapitulera de olika formuleringarna såsom de bevarats i oral tradition.
HÄR finns också en text av Nick Nesbit, Princeton University, som är kritisk till atiklarnas innehåll.
• Slutligen förklarade Malis regering år 2011 att de 44 artiklarna från rådsmötet skulle utgöra en nationell kulturskatt. Läs mer HÄR

Trailer för Soleils.

Soleils by TOUSCOPROD

 

aminta merete

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

2 reaktioner på ”CinemAfricas premiärfilm "Soleils": Samtal med Dani Kouyaté och Olivier Delahaye

    […] Filmens berättelse bygger på en tanke om att de yngre generationerna drabbats av glömska och inte längre kan minnas Afrikas, det vill säga sin egen, historia och att det är livsnödvändigt att återerövra den kunskap som gått förlorad, för att kunna använda den på nytt sätt i en modern tid. Den som lever i ett samhälle som domineras av vit historieskrivning kan få för sig att Afrika inte har något att komma med. Filmen vill motbevisa det, bland annat genom att presentera den afrikanska deklaration om mänskliga rättigheter som daterar sig ända tillbaka till 1200-talet och kallas för Mande-deklarationen, ”The Mande Charter” eller ”La Charte du Mande”. Läs gärna mer om den historiska bakgrunden i vår separata intervju med filmens regissörer Dani Kouyate och Olivier Delahaye. Du hittar den HÄR. […]

    […] är regisserad av Dani Kouyaté, känd för bland annat ”Soleils” och ”Keita! Folkets röst”. Originaltiteln är […]

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...