Jag är Swambian

För bara ett par dagar sedan hade jag mitt första möte med min nya chef här på Irland. Jag visste redan vem hon var och att hon ursprungligen kommer från Senegal. Jag vet att jag inte är den enda personen med gambiska kopplingar som direkt känner en viss gemenskap med senegaleser.

Foto: Artisten Etzia firar Sveriges Nationaldag 2013
Porträtt: Artisten Etzia firar Sveriges Nationaldag 2013. Foto: thegambia.nu

Efter vi hade avklarat allt det viktiga med jobbet så frågade hon mig vart jag har mina rötter i och med att jag är den enda i det nordiska teamet som har skandinaviskt ursprung. Efter en kvart sitter vi där och diskuterar det här med vart man känner sig hemma. Hon nämnde något som jag delvis kan relatera till. I Frankrike blir hon sedd som senegales och i Senegal som fransyska.

Anledningen till varför jag säger att jag delvis kan relatera beror på en del saker. När jag bodde i Sverige, och för det mesta var den enda afrikanen i klassen så fanns det väl alltid någon som skulle påpeka det. Absolut inte på ett negativt sätt utan för det mesta i form av komplimanger. Sedan har Västerås inte särskilt många gambier vilket innebar att jag inte hade ett stort gambiskt umgänge under uppväxten. Det var när man åkte på dop eller bröllop i Stockholm, Göteborg eller Malmö som man träffade på andra Svenska gambier i min egen ålder.

När jag sedan åkte på besök till Gambia under de här åren så kände jag mig ofta mer ”svensk”. Jag gjorde mitt bästa för att prata mitt modersmål, mandinka men då retades ofta släktingar och kallade mig svensk. De menade absolut inget illa med det och jag vet att de uppskattade att jag inte kommunicerade med dem på engelska, men som osäker tjej var det lätt för mig att ibland ta det personligt.

Då kände jag ofta att jag inte riktigt hade ett hemland. Jag kände inte att jag tillhörde Sverige till 100% på grund av mitt utseende, men heller inte Gambia till 100% på grund av min svenska accent.

Firande av Sveriges Nationaldag 2013
Firande av Sveriges Nationaldag 2013. Foto: thegambia.nu

Jag kan tänka mig att de som har en svensk förälder och en förälder från ett annat land någon gång känt något liknande fast kanske till och med på ett helt annat sätt.

I vilket fall, så kom jag i det ögonblicket, (under mötet alltså) på att jag inte alls känner så längre. Jag känner mig otroligt tacksam över att jag är född och uppvuxen i Sverige till gambiska föräldrar som lärt mig och visat mig så otroligt mycket av min gambiska kultur.

Jag kan idag åka till Gambia och prata mandinka med min inte lika starka svenska brytning, utan att jag tar åt mig av släktingar eller främlingars kommentarer. Jag säger alltid då att jag kanske har en brytning men att jag kan språket, trots att jag aldrig bott i Gambia… då får man alltid höra ”tonya,” (sanning på mandinka), som följs av skratt och applåder.

Jag har under mina sju år utomlands aldrig missat ett tillfälle att promota Sverige. Jag har hamnat i seriösa diskussioner, (läs föreläsningar) om allt från våra bidrag i Eurovision Song Contest till Volvo och ishockey. Man kan ta tjejen ur Svea men aldrig Svea ur tjejen.

Med andra ord så har jag insett att man inte behöver ha ETT hemland, det känns som att jag har tre faktiskt, med England inräknat. Irland börjar också kännas mer och mer som hemma efter mina snart 5 månader här.

Det är därför jag på senare år kallar mig själv för Swambian, Swedish-Gambian. Jag är så otroligt stolt över båda mina hemländer. Jag vet att det finns mycket som kan förbättras i båda länderna, men jag är tacksam att jag fått uppleva och förstå det positiva och negativa med båda.

Jag kan sitta här och skriva en oändlig lista på alla skillnader mellan Gambia och Sverige, men till syvende och sist så är jag helt enkelt Tima.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...