Aminatahs musikresa – del 4: Med fötterna i Los Angeles och hjärtat i Gambia

Foto: Privat
Foto: Privat

När jag var 19 år gammal flyttade jag till Los Angeles för att plugga musik på Musicians Institute i Hollywood. Det var drömmen. Själva skolgången var helt fantastisk. I varje hörn och kant av skolan ljöd musik från olika instrument, röster och takter i olika genrer och skalor. De flesta eleverna var ungefär lika gamla som jag så vi umgicks även på fritiden, formade små olika band, repade, giggade och drog fram gitarrer med allsång vid poolsidan under Kaliforniens eftermiddagssol.

I Los Angeles finns det så mycket musiker att folk tvingas slåss om spelningar vilket klubbägare och arrangörer har lärt sig att utnyttja. De har ett koncept som kallas ”Pay to play” vilket går ut på att man måste sälja ett visst antal biljetter för att man ens ska få gå upp på scenen. Oftast ska man sälja runt 40 biljetter och ofta får man behålla vinsten för överskottet. Så självklart går det att tjäna pengar själv och självklart är det ju roligare att uppträda framför en stor publik än för ett fåtal människor. Problemet ligger mest i att musikbranschen blir mer av en kamp då artisterna och banden ska agera sin egen manager, assistent, säljare, promoter, distributör och samtidigt hinna med att repa, skriva och uppträda. Man investerar så mycket tid, energi och pengar i sig själv för att man är en produkt, även om man inte ska vara en ”sell-out”. Det är faktiskt rätt flummigt att det fanns en tid då jag funderade på om jag skulle lyckas dra ihop 40 gäster till min kommande show. Delvis för att det numera handlar om tusental, men sen får det mig också att fundera på folks engagemang. Vi är så otroligt dåliga på att supporta våra vänner när de uppträder och jobbar mot sina drömmar. Vi har nog alla sagt något i stil med ”var är min gratisbiljett/finns det gästlista/var är min gratisskiva” och så vidare. Jag kommer inte ihåg sist jag köpte en skiva och fast jag har bättrat mig på att gå på konserter så tror jag inte att jag har betalat för en spelning sedan Whitney Houstons korta comeback.

Foto: Privat
Foto: Privat

Los Angeles var jobbigt, det var dyrt och alla letade efter olika sätt att synas, att sticka ut, att lyckas. Från gatumusikerna till de som ändå kunde fylla en mindre nattklubb. Man kämpade rätt hårt för att bibehålla en viss image, man var en fattig student men skulle verka framgångsrik. Så istället för att köpa mat och istället för att ha ordentliga möbler i ett bekvämt boende, investerade man samma pengar på snygga kläder, smink, en flashig mobil och kanske till och med en bil som man knappt hade pengar till att fylla upp med soppa. Alla gjorde likadant. Fake it until you make it.

Dagen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Stockholm blev otroligt känslosam. Det kändes som att många drömmar gick i kras. Att en investering i en viss utbildning kanske inte hade lönat sig som jag hade velat men jag tröstade mig med att jag helt enkelt får satsa på ett annat land, en annan musikscen som jag inte längre är helt van vid men som i slutändan blir ett nytt äventyr. Jag hade trots allt byggt upp tre år av minnen, erfarenheter och kvalifikationer. Jag hade också byggt upp en rätt stor skuld till CSN haha, men smakar det så kostar det. Så här i efterhand känner jag att det var värt varenda öre. Jag är liksom jag, på grund av de besluten jag tog då. Jag är liksom lycklig.

Förra veckan satt jag och pratade i telefon med min syster som numera bor i Los Angeles, vi diskuterade hennes kommande födelsedag och mixning samt mastering av min kommande platta. Det har varit svårt att hitta någon i Gambia som förstår sig på min röst och de flesta i Sverige som hade kunnat göra det var otroligt upptagna. Min syster föreslog en av mina producenter Mark som bor i Los Angeles. Efter att ha talat med honom om det hela så bestämde vi oss för att det nog var bäst att jag var på plats för mixningen så att det skulle gå lite snabbare och så blev det. Tre dagar senare satt jag på ett plan till USA och det passade sig väldigt väl att min systers födelsedag inföll under samma period. Vi körde några intensiva dagar i hans lilla oas där vi tog oss igenom hela plattan och lyssnade, fixade, trixade och ja, mixade.

Foto: Privat
Foto: Privat

Nu sitter jag här i Miracle Mile och skriver, tänker och drömmer mig tillbaka till en tid då det enda självklara hemmet var just Kalifornien. Delvis för att musikscenen är så mycket vidare, vädret är underbart, många av mina nära bor här och även att folk generellt sett är så mycket gladare. Men samtidigt längtar jag hem, för jag har allt det där hemma… hemma i Gambia. Så jag längtar tillbaka till Sverige, så att jag kan komma tillbaka till Gambia där musikscenen är uppskattad, vädret är underbart, där jag har många nära och kära och där folk generellt sett är mycket gladare. Glada för vad de har, femman i plånkan, maten på bordet, taket över huvudet och pussen från sin partner vid den långa arbetsdagens slut. En helt omaterialistisk, osjälvisk och framförallt – genuin, lycka.

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

 

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...