Aminatahs musikresa – del 6: Nedräkningen har börjat!

Mina föräldrar kommer ifrån två olika kulturer, två olika religioner, två olika världsdelar. Så med andra ord kommer de ifrån två olika världar. Själv har jag alltid passat in i båda dessa världar, men ändå inte. Min självbild har alltid varit splittrad, både i Sverige och i Gambia. I Gambia ses jag som en rik person, med alla de fördelar man förunnats på grund av “rätt gener”, medan man i Sverige på något sätt har setts som motsatsen. Ibland. Sedan barnsben har jag fått kommentarer om hur fin min hudfärg är och hur underbart det är att vara så kulturellt berikad, oavsett vilket land jag befunnit mig i. “Best of both worlds” är uttryck som har använts. Men det finns en baksida av det hela.

Jag växte upp på sent 80-tal och under 90-talet fann jag mig i en ålder då jag inte riktigt hittade min plats i samhället. I Gambia blev jag kallad “toubab”(europé eller vit person) och i Sverige fann jag aldrig riktigt min roll som individ. Dock kom det en dag då jag fann utrymme för att uttrycka dom här känslorna, genom poesi, genom låttexter, sång och rap. Kanske var jag i 14-årsåldern då jag för första gången lyssnade på MC Lyte och Queen Latifah. De hade inlevelse, de tryckte in precis så många ord som de själva ville i var text de levererade, de visade mig vägen. Så på skolavslutningen i nian ställde jag och några av mina vänner oss på scenen och levererade rap för hela slanten. Och när gymnasiet kallade var det endast ett val som stod som alternativ, Fryshusets Estetiska: Modern Soul-Raplinje. Senare vidareutbildade jag mig inom sång och komposition och fann att man inte måste välja en genre, en musikstil eller en identitet. Man kunde liksom vara flera olika personer i ett.

Jag letade efter en balans mellan rap och sång och fann en lycka i att under flera år jobba med det då aktiva musikbolaget “One Life”. Ett Stockholmsbaserat bolag som jobbade med nya unga talanger i olika genrer, inom både sång, låtskrivande, produktion och live/band-aktivitet.


Vi jobbade hårt och vågade leka mellan raderna, vågade oss på allt från hiphop och soul till schlagerballader. Den perioden hjälpte mig att förstå mig på mina styrkor, liksom mina svagheter. Min identitet växte och jag fann en viss ro i att R&B var min grej, fast R&B är ett sånt stort fält att man tekniskt sett inte ens kan begränsa det.

Många individer, artister, journalister, producenter och generellt musik-intresserade människor har frågat mig vad min inspiration är, musikmässigt. Svaret de flesta är ute efter är artister som Billie Holiday, Aretha Franklin, Bill Winters och Jackson 5. Man ska liksom vara “old-school” och visst vore det fint, men att ljuga för att bli den artisten folk vill att man ska vara är ju också fel. Mina första idoler var Disneykaraktärer, tätt följt av Lili & Sussie, Carola och från sjuårsåldern låg Janet Jacksons “That’s the way love goes” rätt högt upp i rankningen. Hemma hos pappa spelades ofta Youssou N’dour och annan västafrikansk musik blandat med en hel del Motown, men jag inspirerades aldrig riktigt av det, det spelades bara i bakgrunden.

Foto: THE D
Foto: THE D

I samband med att jag fann de kvinnliga rapartisterna i mina tidiga tonår hittade jag en helt ny genre som hade betydelsefulla texter. Texter jag kanske inte förstod helt och hållet, men texter som fick mig att förstå att vara “fångad av en stormvind” kanske inte är samma sak som de budskap Gangstarr, Nas och 2pac hade att dela med sig av. I samma veva började ord att betyda något för mig. Stora, djupa poetiska ord, eller små enkla men helt fantastiska ord.

Mitt nya och FÖRSTA album som ännu inte är släppt skildrar alla de världar jag har färdats igenom som ung, som dum, som lillgammal, som hopplös drömmare, som realist och… som JAG. Allt jag har lyssnat på, från Pocahontas till Swedish House Maffia inspirerar mig var dag som går,
likt alla berättelser jag hör och alla händelser jag erfar.

Som barn passade jag kanske inte riktigt in någonstans, kanske gör jag inte det nu heller. Om det är på grund av min personlighet, min hudfärg, min kulturella blandning eller min politiska ställning så kvittar det. Jag vill att vem som helst, rocker som rappare, punkare som klassisk kompositör, människa som människa, ska kunna lyssna på orden och höra min historia. Historian är lång och komplicerad, och förstås bara av de som tar sig tid att bry sig. Men det är för dem och för mig som jag har gjort det här albumet. Självklart bjussar jag även på lite musik för de lättsinnade…

Nedräkningen har börjat, snart släpps mitt första album!

 

Ami Aminatah Baldeh
Ami Aminatah Baldeh

Post Author: admin

Om du vill veta mer om våra skribenter, gå till fliken Redaktion.

Denna del omfattas inte av grundlagsskydd

Loading Facebook Comments ...